Nyheter

Moira Uggla: ”Jag fick se ett par små knattar försvinna som en oljad blixt i mörkret”

Moira Uggla.
Moira Uggla.
Foto:Peter Åklundh

Sedan i somras bor jag i en lägenhet som jag lånar, en ny spännande erfarenhet. I flera decennier har jag bott i villa. Lägenheten är liten, men bekväm. Utsikten är fin, över gräsmattor och träd med en lekplats för barnen. De flesta jag möter hälsar vänligt.

När jag bär stora kassar kan någon fråga om jag behöver hjälp. Busshållsplats finns bara några hundra meter bort, med fler bussar i timmen in till stan.

Och var ligger den här sköna oasen? Cirka tre kilometer från Kristianstad centrum – på Charlottesborg.

Charlottesborg nämns ofta i media. För det mesta i negativa sammanhang. Vi brukar säga att ”hälsan tiger still”. När allt är som det ska vara är det inget att prata eller rapportera om. När det är bråk, då vill alla veta. Det finns oroligheter i området, något som polisen tar på stort allvar och jobbar med. Två övervakningskameror på Jakobs väg ska öka tryggheten. För min egen del har jag aldrig varit orolig eller känt mig otrygg, varken här eller hemma i villan.

De flesta människorna på Challan är vänliga och hjälpsamma. De som bor här kommer från världens alla hörn. De har olika vanor och seder. Nyckelorden måste vara tolerans och acceptans. Om jag vill ha friheten att göra saker på mitt sätt, måste jag tillåta andra samma frihet. Inom rimliga gränser, förstås.

När jag var ny i Kristianstad bodde jag i en lägenhet vid Sommarlust. Området var lugnt, grannarna trevliga. I början sa vi bara ”Hej” till varandra. Dels för att jag inte kunde svenska så bra, dels för att grannarna nog inte ville tvinga sig på.

Efter en tid blev jag modigare och försökte säga några ord på svenska - plötsligt hade jag kontakt med mina grannar. Härligt!

Jag har aldrig upplevt något obehag på ”Challan” – tvärtom. Att gå ut ensam på kvällen är inga problem. Det är precis som hemma i villan. En gång har jag blivit störd. Det var på höstlovet. Det ringde på porttelefonen. Jag svarade, men ingen kom in. Jag gick ut i entrén och fick se ett par små knattar försvinna som en oljad blixt i mörkret. De var tillräckligt långa för att nå ringklockan på porttelefonen, men för korta för att nå telefonen. Sen kom jag på – det var dagen före Halloween.