Taghreed Aljbawi: Taghreed Aljbawi: ”Jag kände mig ensam, trots alla härliga människor”
Vi kände att vi var tvungna att flytta till ett annat land eftersom vi var rädda för utvecklingen i Syrien. Många i mitt hemland sörjde en vän eller släkting som gått bort under kriget.
När jag kom hit var jag gravid i tredje månaden och drömde om en säker och lugn framtid för mitt nya barn. Jag och min man var glada över att vara i säkerhet. Men snart fick jag ett tråkigt besked, att min nära bror var mycket sjuk, att han nog bara hade några år kvar att leva.
Han var 33 år, bodde ensam i Odense i Danmark. Min bror betydde väldigt mycket för mig. Jag hann bara hälsa på honom två gånger på sjukhuset i Danmark men vi hade kontakt varje dag via mobil.
”Det är inte lätt att uttrycka sig på ett nytt språk när man sörjer sin bror”Taghreed Aljbawi
Första gången jag hälsade på fick han intensivvård. Min första dotter var fyra månader. Andra gången var min man och våra två små barn med. Två år efter min ankomst till Sverige ringde min yngre bror i Syrien och sa: jag beklagar. Vår kära bror har dött.
Jag, min man och våra små barn åkte till Danmark, vi gick bakom och följde honom till begravningen.
Jag kände mig ensam, trots alla härliga människor som jag har träffat i Sverige och Danmark.
Jag kände att jag ville flytta tillbaka till Syrien, trots allt som händer där. Det har varit jobbigt för mig och det är fortfarande mycket svårt.
Jag mår bra sa jag till min mamma i Syrien. Hon var orolig för mig, men jag mådde inte så bra. Vad man kan säga till en mamma när hennes son har dött och hennes dotter står inför att på egen hand lära sig ett nytt språk, bygga upp ett nytt liv, i ett helt annat land. Det kändes tomt och tungt.
Det är inte lätt att uttrycka sig på ett nytt språk när man sörjer sin bror.
Vi ska inte glömma våra nära och kära, särskilt alla dessa underbara människor, som gått bort. Vi ska minnas alla glada skratt och fina dagar tillsammans.
”Jag tänker mycket på det ögonblick när jag får träffa min mamma”Taghreed Aljbawi
I mitt hemland utbildade jag mig till journalist. I flera år jobbade jag på en viktig dagstidning som heter Althawra. Nu är jag så glad över att jag får skriva i en lokal tidning, Kb Mosaik, som skriver på tre olika språk och jag har härliga kollegor.
Jag har också fått skriva artiklar i min favorittidning Sydöstran.
Vi har fått permanent uppehållstillstånd och mina barn fick svenskt medborgarskap när de föddes.
Men efter fem år drömmer jag fortfarande om att åka tillbaka till Syrien.
Jag tänker mycket på det ögonblick när jag får träffa min mamma och när min mamma får träffa mina barn.
Det ögonblicket kommer att bli ett minne för livet.
