Redan som liten visste Zahraa vad hon skulle bli.

– Jag var fyra, fem år när jag var med mamma och handlade i Irak. Då var jag alltid glad när jag kunde ge bort glass eller godis till dem som var fattiga. Jag har alltid velat hjälpa, velat bli läkare, säger Zahraa när hon sitter med datorn framför sig, vid matbordet i det stora rummet i villan i Broby.

Här bor hennes mamma och tre syskon. Sedan mars förra året pågår alla studier på distans.

Vägen till studier i Riga har inte varit rak. På gymnasiet insåg Zahraa att betygen inte räckte till drömyrket.

– Jag gjorde högskoleprovet fem gånger, jag läste om samma kurs i matte flera gånger, men det hjälpte inte, säger hon.

Hon kom in på apotekarutbildningen.

– Men tackade nej. Jag kände att jag lurade mig själv, det var inte rätt.

Zahra och en hennes yngre bror sökte samtidigt till läkarutbildningen i Riga – och kom in. De delade lägenhet. Nu har brodern hoppat av studierna.

– Nu delar jag lägenhet med min man istället. Han studerar också till läkare, men är snart klar. Han kommer från Österrike och ska jobba där när han är klar.

Syskonens studier i Riga var det stora skälet till att familjen flyttade från Hultsfred till Broby.

– Här är det mer bekvämt att ta sig till flyget.

Mer bekvämt från Broby?

– I Hultsfred var det jättekrångligt. Här skjutsar mamma mig till Hässleholm, sen tar tåget bara 1,5 timme till Kastrup.

Tidigare åkt hon hem en helg i månaden. Nu blir det mer sällan.

– Förra året stängde Lettland sina gränser i mars och stängde ner hela samhället, du kunde bara gå och handla. I juni öppnade de gränserna igen, men beroende på smittspridningen i olika länder har reglerna ändrats varje vecka . Du vet aldrig när du blir fast, här eller där.

Gränserna öppnades i mitten av juni och det gick från att det stängs och öppnas. Det uppdaterades varje vecka beroende på antalet nya smittningar. Hade ett land många smittningar den veckan fick man inte flyga från det landet till Lettland.

– Jag kan ju flytta över och börja studera i Sverige också. Vi får se.

Hon är nöjd med utbildningen.

–Vi får allt material från universitetet och slipper köpa böcker och leta källor. Jag är jättetacksam.

Men studierna pressar henne hårt.

Den där lilla flickan som var fem år, vad säger hon i dag? Är studierna värt alla uppoffringar?

– Både jag och min mamma har ställt frågan. Hade jag tagit en kortare utbildning hade jag varit klar nu, säger Zahraa med ett stort leende.

– Det är bra att kunna bota sjukdomar. Jag vill kunna undersöka min mamma om hon blir sjuk. Läkare kan vara stressade, jag kan se till att min mamma och familj får bra vård.

Har du ångrat dig?

– Nej, bara att jag slösat två år på att läsa upp mina betyg, men då hade jag inte träffat min man.

Var ska ni bosätta er?

– Han pratar tyska och jag svenska. Vi har all undervisning på engelska. Jag tänker redan nu – jag ska aldrig mer plugga. Min man vill just nu studera vidare, han vill specialisera sig till psykiater. När jag är klar ska jag leva livet, kunna jobba och slippa stressen att plugga.

– Vi har pratat om att leta jobb i ett engelsktalande land, England eller Kanada, men det är så långt bort. Det hade varit enklare om vi bott här.