Annons
  1. Svenska
  2. English
  3. العربية

”Tåget var helt nedsläckt för att vi inte skulle synas, annars hade vi blivit bombade”

Tanya Gudz, 40, och Olga Naumenko, 34, är två av krigets ansikten.
Med varsin dotter i handen flydde de bomberna i Charkiv. De kom med ett smockfullt tåg, genom Ukraina.
Nu sitter de i ett hus under tallarna i Äspet.
Det här är deras berättelse.
Åhus • Publicerad 10 mars 2022
”Jag är fortfarande i chock över att våra så kallade bröder i öst plötsligt kom till vårt land och började mörda vårt folk”, säger Olga Naumenko.
”Jag är fortfarande i chock över att våra så kallade bröder i öst plötsligt kom till vårt land och började mörda vårt folk”, säger Olga Naumenko.Foto: Mikael Persson

Det är bara en dag sedan de kom fram till Sverige. Nu sitter de i soffan mittemot oss.

Olga Naumenko och dottern Vietoziya, 9.

Annons

Tanya Gudz och dottern Lera, 14.

Med oss i den grå stugan i Äspet är också Alexandra Ziemie, som hjälper till att tolka, och Christian Deloughery. Han är före detta dansk diplomat och körde ner till Polen med bil för att hämta de fyra ukrainskorna.

På plats i stugan. Tanya Gudz, Lera Gudz, Olga Naumenko, Vietoziya Naumenko Alexandra Zieme. Till höger Christian Deloughery.
På plats i stugan. Tanya Gudz, Lera Gudz, Olga Naumenko, Vietoziya Naumenko Alexandra Zieme. Till höger Christian Deloughery.Foto: Mikael Persson

Allt förändrades när ryska bomber började regna över Charkiv, en stad med 1,4 miljoner invånare nära gränsen till Ryssland.

Olga Naumenko är ekonom till yrket. Tanya Gudz bodde i centrala Charkiv, jobbade som försäljare. Flickorna gick i skolan och lekte med sina vänner.

På Migrationsverket blev beskedet att återkomma en annan dag. På kontoret i Malmö rådde ett smärre kaos.
På Migrationsverket blev beskedet att återkomma en annan dag. På kontoret i Malmö rådde ett smärre kaos.Foto: Mikael Persson

När bestämde ni er för att fly?

– Vi såg bombningarna och planen som passerade ovanför oss. Vi var mycket rädda att kärnkraftverket i Charkiv skulle träffas av bomberna. Då beslutade vi oss för att fly, säger Olga.

– Vi var tvungna ta skydd i skyddsrum natt och dag och det började bli brist på varor. För att få en bit bröd så fick vi köa i tre–fyra timmar, säger Tanya.

Första steget var att ta sig till tågstationen i Charkiv.

Här saknas innehåll

”Vi vill bara ha fred” säger Tanya Gudz som är tacksam för all hjälp som de fått i Sverige.
”Vi vill bara ha fred” säger Tanya Gudz som är tacksam för all hjälp som de fått i Sverige.Foto: Mikael Persson
”Vi hade ingen i väst som väntade på oss”
Olga Naumenko

– Tåget var helt smockfullt. I en kupé för fyra var vi 17 personer. Folk sov på golvet och vi turades om att få sitta ner och vila. Vi fick inte ha våra telefoner påslagna och tåget var helt nedsläckt för att vi skulle synas, annars hade vi blivit bombade. Vi fick inte ens glänta på fönstret, säger Olga.

Resan mot väst tog 24 timmar. Av en slump träffade Olga Naumenko en svensk.

Annons

– Vi hade ingen i väst som väntade på oss. Det var den enda strimma av hopp som vi hade, säger Olga.

På tågstationen i den polska gränsstaden Medyka var det ett kaotiskt myller av människor. Mitt i kaoset kom räddningen. Någonstans hördes en megafon.

– Vi hörde någon som ropade ut, frågade om det fanns någon som ville ta sig till Sverige. Vi var så förvirrade där i myllret och trängseln, men vi sprang mot rösten, säger Olga.

Där stod Christian Deloughery och hans bror.

Vietoziya Naumenko, 9, gillar Herr Nilsson från Pippi Långstrump.
Vietoziya Naumenko, 9, gillar Herr Nilsson från Pippi Långstrump.Foto: Mikael Persson

– Vi sprang fram och ropade ”vi vill till Sverige!”, säger Tanya.

De fyra trängde in sig i baksätet på Christians Volvo. 170 mil senare stod de framför attefallshuset i Äspet som en privatperson äger.

– Det är blandade känslor. Det är så vackert och lugnt här, vi är glada att vi är i säkerhet. Men vi är väldigt oroliga för våra nära och kära, våra familjemedlemmar, som fortfarande är kvar i Ukraina, säger Olga.

Vad tänker ni om framtiden?

– Det är svårt att planera. Vi vet inte vad som kommer att hända med Ukraina. Om det blir bättre så vill vi gärna återvända. Om det inte blir bättre vill vi integreras med värdighet till det svenska samhället. Då vill vi jobba och vara en tillgång för samhället och att våra barn går i skolan, säger Olga.

I natt kan de somna lugnt, utan att behöva vara rädd för att bomber ska falla från himlen över Skåne.

Adrian EricsonSkicka e-post
Så här jobbar Mosaik Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons