Moira Uggla: Moira Uggla: ”Det är ju omstörtande att behöva fly hals över huvud från allt som man känner till”
Vi har inte upplevt det, bara sett det på tv och läst om det i tidningar, men vi är likväl förfärade över det som vi ser.
Sönderbombade bostäder, glassplitter överallt, ingen elektricitet eller vatten, människor som letar efter familjemedlemmar, raketer som viner förbi i himlen, vettskrämda katter, herrelösa hundar som letar efter sina ägare, långa rader med människor som försöker komma undan eländet och traskar iväg bärande på alla sina ägodelar.... Listan är lång.
”De lever här i relativ säkerhet materiellt sett, men emotionellt sett är det påfrestande för dem”Moira Uggla
Många av dem som hade tur eller nog med resurser har kunnat ta sig till säkrare platser. En hel del av dem har hamnat i Sverige. De lever här i relativ säkerhet materiellt sett, men emotionellt är det påfrestande för dem.
Somliga känner sig kluvna - de borde kanske vara kvar i sitt land och kämpa, men omständigheter gör att de är fast i Sverige. Andra har varit i Sverige ett tag, men längtar hem till släkt och vänner.Det är ju omstörtande att behöva fly hals över huvud från allt som man känner till.
Så vad kan vi göra, vi som lever i trygghet här och inte behöver oroa oss så mycket för vad som kommer att hända imorgon? Det finns ett antal organisationer som bjuder på materiell hjälp - bostad, mat, kläder och så vidare. Men det finns en annan aspekt på hjälpen som kan behövas, och det ligger på det personliga planet.
Dessa människor, som har upplevt så mycket skrämmande så nyligen, har ett stort behov av att kunna prata av sig, berätta för någon som kan lyssna utan att avbryta eller vara besserwisser. Och det viktigaste som vi andra kan göra är att lyssna.
Utan att avbryta, utan att försöka lätta upp deras berättelser. Men initiativet måste komma från den andre - man kan inte beställa fram en pratstund. Är du villig att lyssna, finns det någon som är villig att berätta. Och i berättandet kan det finnas kärnan till återhämtning.
