Det kändes som att alla i klassen flutit ifrån varandra, säger Ghadir Nessayif. Men den sista tiden, sen eleverna kom tillbaka i klassrummet, har samhörigheten ökat.

– Det kändes som jag skulle ta studenten med en klass jag inte kände. Men nu blev det inte så. Jag har skrikit sönder min röst, så kul har jag haft. Det känns som vi vunnit tillbaka samhörigheten.

Hon och klasskompisen Sabrin Al Sanji tar studenten från samhällsvetenskapliga programmet på Österränggymnasiet.

Till hösten vill hon till Göteborg. Högst upp på listan står statsvetarprogrammet.

Hon väljer studier av flera skäl.

– Jag känner så här: Det är pandemi, man kan inte riktigt resa. Eller man kan, men min familj har inte riktigt råd med det.

Det första sommarjobbet har hon fått, på hemtjänsten i Kristianstad. Hon har redan börjat. Det har övertygat henne om vikten av utbildning.

– Det känns som de blir utnyttjade, för de inte har en stabil utbildning. Då känner jag att jag vill ha en utbildning, för att inte bli utnyttjad. Och särskilt eftersom jag har invandrarbakgrund.

Vad drömmer du om?

– Jag vill ju såklart, som alla andra, göra skillnad. Jag har invandrat till Sverige, och kom hit när jag var fem år. När jag blivit äldre ser jag att staten och välfärdssystemet inte hjälper alla, säger Ghadir Nessayif som är medlem i socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, i Kristianstad.

Är något jobbigt med att ta studenten?

– Allt är nervöst. Man är vuxen, man ska klara sig helt själv. Jag ska flytta om några månader. Det är så mycket nytt. Jag måste googla hur länge man ska koka ett ägg, utbrister Ghadir Nessayif med ett skratt.