Livet var bra i Ukraina. Bra jobb, fint hus, barnen trivdes i skolan och spelade fotboll på fritiden. Morgonen den 24 februari förändrades allt för Iryna ”Ira” Nikitina, 37 år, och hennes familj.

Två månader senare bor Ira med de två barnen Nikita och Illya, tillsammans med Iras brors fru Maria och hennes två barn Danyiil, 8 år, och Davyd, 6 år, i en lägenhet i Knislinge. Lägenheten har bra standard och fin utsikt över ån.

Nikita, 14 år, och Illya, 12 år, har börjat på fotbollsskola i Knislinge, om någon dag ska de börja i svensk skola i Sibbhult.

I normala fall skulle Ira älskat att vara här med barnen, på semester. Hon kan bra svenska, var på Tjernobyllägret första gången redan som tolvåring, senare inbjuden flera gånger till svenska familjer där hon bott och till och med gått i skola i Broby.

Känslorna för Sverige och Broby är djupt rotat i hjärtat.

Ira kan kan fortsätta sitt jobb från Sverige, på ett IT-företag. Åtta timmar om dagen sitter hon vid datorn.

– I Ukraina är min lön hyfsat bra, men inte här, säger hon, bekymrad över hur hon och barnen ska klara sig. Tjenobylkommittén hjälper en del.

Familjen har inte sökt asyl.

– Vi trodde vi skulle få stanna två, tre veckor max. Jag trodde kriget skulle sluta, säger Ira.

Varför bestämde ni er för att fly?

– Yakiv, min man, väckte mig klockan halv sex på morgonen. Det är jättesvårt att beskriva. De bombade Kiev, det hördes. Vad ska man göra, vilken väg ska man ta? säger Ira.

– Nästa dag bombade de bara 15 kilometer från vårt hem och senare i Borodyanka, bara några kilometer från oss.

Familjen tog sig till släktingar i Vyry, längre västerut och 30 mil från Kiev. Yakiv, maken, åkte tillbaka till hembyn för att jobba som volontär för den kristna församlingen familjen är engagerad i.

Yakiv är kiropraktor. Kliniken han jobbar på är stängd.

– Vårt hur står kvar. Yakiv är där ibland och tittar till det, säger Ira.

Yakiv och Iras lillebror Andrii kör ut med mat och medicin. Varje dag har Ira kontakt med dem. När Kb Mosaiks reporter är på plats kommer ett livesamtal, med film från det som varit en fin galleria, med frisör, kontor och affärer. Väggarna står kvar, allt inuti är raserat.

– Yakiv ringer mig i bland, det händer att hela byn är utan ström och vatten. Av de 14 000 invånarna som fanns i Pylypovychy är kanske en tredjedel kvar.

Ira som bara haft körkort ett halvår fick köra familjens bil med de två vuxna och fyra barnen, från polska gränsen till färjan i Gdynia. Det tog två dagar.

Hur tänkte du?

– Man tänkte inte, man måste. När vi bodde hos mina släktingar började de bomba igen, vi såg det från fönstret. Barnen sa de kunde inte sova.

Där och då blev beslutet att åka till Sverige, till Tjernobylkommittén.

Ira tog med varma kläder. Killarna tog bara med sig fotbollskorna.

– Jag saknar allt. Jag saknar katterna, men pappa mest, säger Nikita som lägger ut bilder med fotbollstjärnor på sängen.

Ira kan få jobb här i Sverige.

– För min del är det lätt att hitta ett jobb här, men jag ska tillbaka och det vill jag. Då vill jag ha mitt jobb kvar. Det jag kan göra är att hitta ett extrajobb, säger Ira vars blåa ögon har ett stråk av sorg, även när hon skrattar.

Sönerna har slutat reagera på ljudet från flygplan, de sover om nätterna. Men de vill inget annat än åka hem.

– Jag skulle vilja åka tillbaka nu. Min man säger att vi får vänta till efter den 9 maj, när ryssarna firar segern från andra världskriget.

– När jag brukade åka till Sverige var jag lycklig, jag har kompisar här. Nu är det något helt annat, som ett annat land.

För att du är tvingad att åka hit?

– Ja, jag ville inte åka.