Inga-Lill Bengtsson: ”Jag har blivit utsatt – för mycket kärlek”
Ett par kom in med fantastiska rätter. Och de dukade upp över 20 rätter inför ett reportage om mat under ramadan. En kvinna, också matkunnig, visade sig vara bra på att skriva. Hon skrev en krönika med tankar om Gamlegården, om ungas behov av stöd, om kriminalitet – vem tar sig rätten att skjuta där vi bor?
”Alla dessa varma och godhjärtade människor”Inga-Lill Bengtsson
Hur kan de som bor på Gamlegården värja sig? Det är svårt hitta annan bostad, som inte är för dyr. Alla dessa varma och godhjärtade människor. Många av er kommer jag att gömma i hjärtat.
Under de här nästan sex åren på Gamlegården har jag lärt mig älska köpcentret, de personer som kommer och går.
Barnen som kommer springande, som vill se på något foto inne på redaktionen. Eller delta i After School. på biblioteket. Språkcaféet har fått en skjuts, inne på Famijeservice sliter föräldralediga med sfi, samtidigt som de har barnen med sig. Fritidsgården som startat tjejkvällar. En och annan som vinkar, och säger hej, vaktmästarna som håller rent och kollar läget.
”En ung kille kramar om mig hårt, jag ska ju sluta på Kb Mosaik”Inga-Lill Bengtsson
Inne på öppna förskolan samlas föräldralediga, mest kvinnor, med barn. Dagligen pågår diskussioner om vad barn får och ska göra, om föräldrars ansvar att hålla styr på sina barn. Skratt över en fika.
Jamila, som städat på redaktionen, kommer in. Hon har med sig två pajer, en till mig och en till bästa kollegan Sofyan. ”Ni är så snälla här”, säger hon.
En ung kille kramar om mig hårt, jag ska ju sluta på Kb Mosaik. Han lär inte få fullständiga betyg från gymnasiet, men har ett gott hjärta och vill så mycket mer. Det är svårt söka jobb, namnet du vet, säger han. Lätt bli bortvald..
”Som jag önskar att mina vänner på Gamlegården kunde få ha det så”Inga-Lill Bengtsson
Våga prata med någon som är ny i Sverige. Jag har lärt mig så mycket under de här sex åren och jag har stärkts i min tro på människor, vi är så lika i mycket. Vi vill alla ha en tro på framtiden, tro på att det går bra för barnen, att de ska växa upp och få de bästa möjligheterna.
Min Rhododendron i trädgården blommar, i en rosa-lila färg. Det var en annan Bengtsson, Anna hette hon, som byggde mitt hus 1959 och planterade busken, som nu är gigantisk. När jag var liten satt Anna bakom gardinen och kikade ut på oss barn, när vi sprang till lekplatsen som då fanns i närheten.
Anna var en liten rund kvinna, med tjocka glasögon. Hon hade dålig syn, men hade ett stort hjärta. Framöver blir det väl jag som sitter här och tittar ut, när nästa generation barn springer förbi. Här i ett lugnt och fridfullt område. Som jag önskar att mina vänner på Gamlegården kunde få ha det så.
Tack för att jag har blivit utsatt för Gamlegården.