Bra språk ett krav i Broby IF

Fotbollsträningen på Brobyvallen är i full gång, trots coronan. Flera lag har valt att ställa in matcher, i år blir det inte full serie.

Två kvällar i veckan tränar pojkar födda 06 och 07.

– Vi ska fortsätta träna försvarsspel som tidigare i veckan. Ta ni en runda med boll runt plan, så hinner jag sätta ut koner, säger tränaren Stefan Hansson.

Pojkarna sätter genast igång.

När tränaren ställer frågor räcker pojkarna upp handen. Lite senare står en pojke och snackar med en kompis.

– Har du något att säga? frågar Stefan.

– Nähä, då är du med här.

Per-Göran ”Pelle” Eriksson och Joachim Ragnarsson har följt pojkarna i många år.

När började ni ställa krav på bra språk?

– Redan från början när pojkarna var sex, sju år pratade vi om hur man ska prata med varandra. Nu är de så klart inne tonåren och är testosteronstinna, men vi har märkt en klar skillnad den här våren. De är mer som ett lag, både 06 och 07, säger Pelle.

– Det fungerar jättebra.

– Det är kanske någon som förklarar på sitt språk när något är oklart, men det är inget hårt klimat, säger Joachim.

Flera av de nyanlända pojkarna hade inte spelat i ett lag tidigare.

– De var individualister, skällde mycket på varandra. Det kunde vara hetsigt humör. Det gäller ju även min grabb Sacke, som är med i laget. Det händer att vi får bakslag, men då gäller det att vi sätter ner foten och reder ut det, säger Pelle.

De två säger att det kan vara lite si och så med språket i andra lag de möter.

– Ibland hör man både spelare och ledare som har annan ton, utan att ledarna säger ifrån. Reagerar inte ledaren så tar inte spelaren det till sig, säger Joachim.

Plötsligt blir en av pojkarna stampad på foten, han vrålar ”men vad faan”.

– Det är sånt som händer när man spelar fotboll, lugnar Stefan.

Pojkarna spelar vidare. Som om inget hänt.