Airbagen i Jannes Toyota löser ut som den ska. Bilen är ny, bara elva månader, och utrustad med en automatisk larmfunktion. I samband med att airbagen utlöses nås därför tre räddningstjänster av larmet och tar sig snabbt till platsen.

En medvetslös Janne förs i ambulans till akuten på Växjö centrallasarett. Det ser illa ut på röntgenbilderna, som bland annat visar två frakturer på huvudet och ett antal blödningar i hjärnan. Efter att Janne drabbas av ett krampanfall fattar personalen, i samråd med Skånes universitetssjukhus i Lund, beslut om förflytta honom till Skåne. Redan natten mot fredagen står läkarna i Lund redo. Om frakturerna leder till ett ökat tryck på hjärnan krävs ett kirurgiskt ingrepp.

Janne sätts i respirator. Nya röntgenundersökningar ger en försiktig optimism. Trycket på hjärnan är stabilt. Blödningarna är multipla men förhållandevis små. Redan på fredagen visar Janne tydliga tecken på att vilja vakna.

En sak oroar läkarna och det är den ena frakturen, som ligger nära talcentrat.

När Jannes familj – hustrun Cathrin och barnen Elin, Johan och Anna – ska få träffa honom förbereds de på att Janne kanske inte kommer att kunna prata eller känna igen sina familjemedlemmar. Respiratorn kopplas bort, familjen kommer in i rummet.

Då tittar Janne förvånat upp, fäster ögonen på sin son och säger:

– Johan – jag är kissnödig.

Det brister för familjen Gunnarsson. Den avgrundsdjupa paniken och gnagande oron övergår i extatisk lycka och oändlig tacksamhet. Janne kommer att överleva. Han känner igen sina nära och kära. Och han pratar.

• • •

När vi ringer på i den vita villan i Öjaby vid Helgasjöns strand har det gått 24 dagar sedan krocken på länsväg 126. Dörren öppnas och vi möts av en leende Janne Gunnarsson.

– Tjena, säger han och hälsar med en knuten näve.

Vi sätter oss i trädgården. Förutom en cirka två centimeter bred sårskorpa på Jannes hjässa syns inga synliga spår efter olyckan. När Janne börjar prata känns det också precis som om alla de gånger vi träffas i tjänsten under hockey- eller fotbollsmatcher. Janne är positiv. Låter entusiastisk. Pratar om Växjö TS. Om Amos kommande handbollskval. Om att börja jobba igen.

Han inser att han haft otur, men samtidigt en stor tur i oturen. Hustrun Cathrin har i alla år tjatat på Janne för hans körstil men till ingen nytta. Janne har nämligen alltid gillat att halvligga när han kör, ungefär som en Formel 1-förare. En körstil han behållit och som nu blivit hans räddning.

– Bilen räddade mig. Dels för att airbagen utlöstes och gick rätt ut och att larmet gick. Dels för att det blivit mycket värre om jag suttit upp, säger han.

På stolen bredvid Janne sitter dottern Elin. Hon har tillsammans med sina syskon turats om att vara hemma i Öjaby. Dels för att stötta Cathrin, dels för att få hälsa på Janne så ofta det går. Det är Elin som berättar detaljerna ovan i händelseförloppet och hon som, tillsammans med övriga familjemedlemmar, stått i kontakt med läkare och annan vårdpersonal.

Även Elin intygar att Jannes udda körstil ligger bakom den lyckliga utgången.

– När man ser bilderna på bilen ser man att det var det som räddade honom. Taket är intryckt så mycket att det hade träffat huvudet på den som sitter mer upprätt och kör, säger Elin.

Det blir också snabbt tydligt att en av Elins viktigaste uppgifter just nu är att bromsa sin pappa och få honom att inse att läka långsamt är att föredra framför att skynda fort.

– Jag ska träffa läkarna på tisdag. Det tar kanske två tre veckor till, sedan tror jag att jag kan spela tennis igen, säger Janne.

Elin invänder:

– Du har förvånat dem med hur snabbt du återhämtat dig och vilka framsteg du gör. Det är otroligt positivt. Men just när det gäller att spela tennis sa läkarna till mig att det handlar om två tre månader.

– Jo, men är det att spela tennis själv eller att träna vuxengrupper i tennis?

– Det är vuxentennis också.

– Jag fattar inte att det ska ta sådan tid.

Elin utvecklar:

– Läkarna har förklarat att pappa säkert har koll på sina grejer när det handlar om tennisen. Men om någon bakom honom skulle få en felträff eller liknande och han skulle få en boll i huvudet...det får inte hända under två tre månader.

Elin vänder sig mot Janne:

– Du är sjukskriven i två månader. Men som sagt: du har förvånat alla. Jag ser framför mig att du och Johan kan stå och bolla lite bara för att känna på det, när ingen annan är där. Det är små steg, men du kommer att ta dig tillbaka.

– Jag har haft tur, säger Janne.

– När Elin berättar sånt här då förstår man att jag kunde ha varit en grönsak nu.

• • •

Det blir bara en natt i Lund. Redan på lördagen förflyttas Janne tillbaka till Växjö och en plats på intensivvårdsavdelningen. Inte heller där blir vistelsen långvarig. Redan på söndagens eftermiddag anses Janne vara i så pass bra kondition att han flyttas till avdelning 33.

– Jag ville hem direkt. Efter en vecka hade jag piggnat till, jag var blå runt ögonen och kunde inte öppna vänsterögat och var lite svullen, men kände annars ingenting. Jag ville bara hem och tillbaka till Växjö TS och Sveriges Radio. I det läget visste jag ingenting, inte något om frakturer och blödningar och jag mindes ingenting om kraschen. Jag hade heller inte ont. Jag har aldrig haft ont, säger Janne.

Men du tar mediciner?

– Ja. Jag började på 18 tabletter om dagen. Nu är jag nere på 13.

Elin fyller i:

– Nu äter han bara Alvedon mot smärtan. I övrigt handlar det mycket om medicin som ska förhindra nya krampanfall. Det konstiga är att det var ingenting i hjärnan som orsakade krampanfallet utan själva traumat, smällen. Medicinen mot krampanfall ska han äta i tre månader.

Janne, du minns ingenting av olyckan men vad tänker du nu när du vet vad som hänt?

– När jag ser på bilen, hur den ser ut, att den är totalt skrot och taket är intryckt – då börjar jag fundera och blir deppig korta stunder. Sedan blir jag positiv igen och tänker på vilken jäkla tur jag haft. Jag tänker också på familjen, att de genomgått ett värre trauma än vad jag gjort eftersom jag var borta direkt. Nu efteråt börjar jag förstå vad de gått igenom under tiden jag var nedsövd. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hänt.

Elin, hur reagerade ni i familjen när Janne var nere i Lund och läkarna förberedde er på att Janne kanske inte skull kunna prata eller ens känna igen er?

– Vet du vad? Just där och då sa vi alla i kör: Det skiter vi i. Han lever ju. Sedan ville vi inte vara med när de plockade ut respiratorn för vi var så nervösa för hur det skulle vara.

Det blev bara en natt för Janne i Lund. Sedan förflyttades han till iva i Växjö. Hur reagerade ni på det?

– Det spontana reaktionen var att det var bra. Men sedan tyckte vi alla, främst mamma, att det var tryggt med Lund och därför tog jag ett samtal med en sjuksköterska. Jag sa att ni vet vad som är bäst för pappa men jag vill ändå höra dig säga att ni inte flyttar tillbaka honom på grund av platsbrist eller liknande utan för att han är så pass bra. Två sjuksköterskor intygade att pappa var färdig i Lund, att han inte behövde någon kirurgi utan att han flyttades dit enbart för att lätta på trycket om det skulle behövas. Fyra fem olika läkare med olika specialiteter hade undersökt honom och kommit fram till att pappa inte behövde någon kirurgi. De hade heller ingen platsbrist utan tvärtom jättemånga platser. De ville bara att pappa skulle få den bästa vården, vilket han uppenbarligen har fått.

• • •

I dag står rehab på schemat för Janne. Många timmar varje vardag tillbringar han på Rehabkliniken ute på Sankt Sigfridsområdet.

– Där kör jag ett pass i gymmet varje dag för att träna hela kroppen. De andra två passen handlar om att aktivera mitt huvud och gå igenom mitt minne och även om att jag ska säga vissa saker. I början hade jag tappat lite. Jag skulle läsa 20 ord på F och S och andra bokstäver och i början klarade jag kanske bara 12 eller 13. I fredags klarade jag 18 eller 19. Det går framåt.

Hur är det med balans och motorik?

– Balansen var lite dålig i början märkte jag när jag testade att stå på ett ben. Nu när jag rehabar har det blivit mycket bättre, nästan som tidigare.

Janne reser sig för att demonstrera. Han ställer sig på ett ben och lyckas balansera till synes utan problem. Sedan byter han ben, med samma fina resultat.

Hur ser du framåt nu?

– Jag ska lyssna på min familj. Sedan hoppas jag att om kanske en månad vara tillbaka på tennisbanan och kanske på Sveriges Radio. Framför allt tennisbanan känns viktigast för att hålla igång. Mitt mål är att fortsätta som tennistränare och fortsätta spela veterantennis i Tyskland. Om det blir i år eller nästa år får vi se.

Att titta på sport istället för att utöva sport under en period känns som ett väldigt billigt pris för att bli helt återställd.

– Verkligen, det inser jag nu men det gjorde jag inte för någon vecka sedan. Då tänkte jag på tenniscampen jag skulle ha i Andalusien 9–23 april. Nu fattar jag att ”herregud, skitsamma” men då insåg jag inte hur dålig jag var eftersom jag kände mig bra, förutom att jag hade lite ont i huvudet. Trots att jag nu fattar att jag inte kan flyga med en fraktur i skallen skrev jag till mina kontakter i Andalusien att jag kommer.

Janne Gunnarsson är utom fara. Tack vare flera lyckliga omständigheter klarade han kraschen på ett sådant sätt att chanserna att spela tennis och referera sport i radio framöver är goda. Men han var inte ensam i bilen den där kvällen.

Hur gick det för Rolex – shar pei-hunden?

– Han klarade sig. Han fick en del glassplitter på sig och har fått vård på djursjukhus. Han är tillbaka hos min mamma i Olofström, säger Janne.

Sedan tar han sig om läppen.

– Jag har fått en jäkla fläskläpp här. Det känns jobbigt, säger han.

En kommentar Elin inte låter förbli oemotsagd:

– Det är den han klagat mest på. Medan vi grät av lycka klagade pappa på en fläskläpp.