Rasismen i Fjälkinge gjorde Elaf Ali stark

Elaf Ali var 15 år när hon förstod att hon inte var ensam: att många tjejer lever i Sverige under hot och våld. Det var den 21 januari 2002. Den dagen mördades Fadime Sahindal av sin pappa för att hon hade haft en pojkvän som familjen inte godkänt.

– Mycket skiljde våra liv åt, men vi levde med samma förbud och Fadimes pappa mördade henne. Det är klart att jag var väldigt rädd.

Nu är Elaf Ali 32 år. Hon var fyra år när hon kom till Sverige och Fjälkinge, från Gulfkrigets Bagdad. Familjen var inte som alla andra i byn. Klasskamraterna på Fjälkinge skola mobbade henne. De kallade henne för rasistiska glåpord.

Som barn behandlades Elaf annorlunda än sina klasskamrater. Hon såg också att hennes bröder behandlades annorlunda. Hon fick sin första mens som tioåring. Då fick hon inte vara med på simundervisningen längre. Hennes lärare accepterade föräldrarnas vilja.

– Plötsligt var det en massa saker som jag inte fick göra, som att rida under Kristianstadsdagarna. Först senare förstod jag att det handlade om att jag inte skulle spräcka den icke-existerande mödomshinnan.

Ingen i skolan ställde frågor. Socialtjänsten frågade Elaf om allt var bra, när föräldrarna var med.

– Jag kunde inte berätta om hederskulturen i skolan och jag kunde inte berätta om rasismen för familjen hemma. Ingen kunde hjälpa mig.

Med tiden började hon ifrågasätta alla krav som ställdes på henne. Hon slutade be och sa ifrån till sina föräldrar.

– Tycker man att Kristianstad var rasistiskt så var Fjälkinge värre. Men jag blev stark och kunde slå mig fri från hederskulturen, just för att jag växte upp i Fjälkinge. Jag var bara omgiven av svenskar. Jag jämförde mig med dem.

När Elaf började C4 gymnasiet försvarade hon sin kultur, sin religion och sina föräldrar. Hon gjorde allt för att ge intryck av att vara fri. Samtidigt ökade kraven på giftermål. Det var också första gången Elaf berättade om sina problem för en lärare på skolan.

– Läraren gav mig rådet att rymma hemifrån. Mina kompisar sa att jag kunde bo hos dem, som om det vore så enkelt.

Men Elaf kände att hon behövde vara stark för sina yngre systrars skull. Därför gav hon aldrig upp kampen om friheten.

– Jag ville förändra min pappa. Jag älskade honom och visste att han älskade mig. Jag förstod att han inte hade valt detta och jag ville lära honom om svenska värderingar.

Ett år efter studenten fick hon till slut lov att flytta till Stockholm. Huvudstaden har varit hennes hem sedan dess.

– Mitt liv började när jag flyttade till Stockholm. Det var där jag kunde göra mina egna val för första gången. Och efter ett år i Stockholm vågade jag ta på mig shorts och linne för allra första gången.

Nu håller Elaf på att skriva en bok om sina erfarenheter. Boken hoppas hon ska vara ett stöd till andra unga tjejer i liknande situationer. Men också till skolan, polisen och socialtjänsten.

Och att hennes föräldrar hade behövt få hjälp att komma in i det svenska samhället.

Kampen har varit lång. Elaf har betalat ett högt pris för att bli en offentlig röst mot hederskultur.

– Jag har släkt som inte pratar med mig och som har förbjudit sina barn att kontakta mig. Men det finns ingen annan som talar om det här, som är ung och uppvuxen i Sverige.